Social ångest, HSP och introvert 

Posted in Livsstil

Jag har länge förstått att jag har någon form, mild social ångest/fobi, men det är först nu jag faktiskt har insett hur svår social ångest jag har. Denna ständiga ångest som finns alltid inom mig är svår att få bort och hantera. Jag har försökt med kbt men misslyckats två gånger, på grund av min sociala ångest. Att ta tag i detta återigen är jobbigt, för jobbigt men jag vet att jag måste. 

Hur är det då att ha en högkänslig, introvert personlighet samtidigt som man har social ångest? Det är en svår fråga. Jag kan inte riktigt beskriva mina känslor, hur det känns inom mig när det uppstår situationer som jag anser vara väldigt jobbiga. De som har själv genomgått eller har social ångest just nu kan kanske relatera till det jag skriver, även om det är olika från person till person, men de som ej har gjort det vet nog inte vad jag pratar om.

Vi kan ju börja med att förklara vad en HSP är för något och vad det innebär att vara introvert. 

En högkänslig person blir trött (eller utmattad, mentalt) av för många intryck. Att sitta i ett rum med flera personer, kan göra en otroligt trött och då vill man bara dra sig undan. Det brukar hjälpa att dra sig undan, bearbeta alla intryck man tagit till sig, i ett annat rum ensam. Det blir liksom för många intryck på en och samma gång. Vi högkänsliga märker även av stämningen i ett rum, vi kan typ läsa av hur andra mår och suger åt oss andras känslor som en tvättsvamp. 

Det finns många fler egenskaper (eller vad man kan kalla det) som en HSP har. De kan även vara väldigt kreativa, berörs väldigt djupt och lätt av musik och konst. De flesta HSP är introverta, alltså tillbakadragna och blyga, men det finns även extroverta (utåtriktade) HSP. Jag är en introvert person, och har alltid varit det i hela mitt liv.

Jag mår dåligt av för mycket folk, och för mycket ljud. Blir alltid totalt utmattad mentalt när jag ”tvingas” vara social. Det kräver mycket energi att bara vara där, och vara förberedd för att prata med någon. Även om jag känner personerna så är det otroligt jobbigt. Jag försöker undvika ögonkontakt när jag är ute bland folk, i stan, köpcentrum, affärer etc – allt för att undvika att inleda ett samtal, med en okänd människa. Jag försöker ta så lite plats som möjligt och hålla mig undan centrum, för att slippa synas och få uppmärksamhet. När jag väl ska prata, vilket jag måste för att inte känna mig elak, så tappar jag ord, säger konstiga saker och fel saker – detta kanske låter dumt, men jag känner mig riktigt korkad och jag känner direkt att folk tror att jag är totalt bakom flötet eller att jag inte vill umgås med dem. 

I början hade jag extremt svårt att ringa – till exempel till läkaren, myndigheter etc (har ännu idag otroligt svårt för detta) och därför sökte jag hjälp. Trodde att det var mitt värsta problem, men så fel jag hade. Det med att ringa okända människor och prata i telefon samt umgås med folk kan jag ändå försöka hantera, även om det är jobbigt. Men det som jag har allra störst problem med och som jag inte vet vad jag ska göra åt är jobb – jag försöker undvika att söka jobb för om de ringer upp, så är det sjukt jobbigt att svara samt om jag skulle bli kallad på intervju så är det ett rent helvete för mig (ja, många har svårt för intervjuer men jag har så svår ångest inför en intervju att jag oftast skiter i det eller mår så dåligt att jag blir totalt utmattad i flera dagar efter). Och inte nog med det så är det otroligt jobbigt att jobba. Jag är ständigt igång för att försöka undvika situationer där min ångest kommer fram, dock går jag runt med en klump i magen hela tiden för att jag oroar mig inför dessa situationer. Det är både psykiskt och fysiskt utmattande för mig att jobba, ett enda pass och jag är utslagen i ett par dagar och behöver återhämta mig. 

Så nej, det är otroligt många känslor inom mig och jag har otroligt svårt att förklara för min omgivning varför jag beter mig som jag gör. Det är svårt att förklara, och de som varit med om detta innan eller är likadana förstår mig. Min familj förstår mig, i alla fall min mamma. Så jag har någon att prata med. Dessutom överanalyserar jag allting, kan grubbla över saker som jag gjort, sagt eller någon annat gjort eller sagt, för flera år sedan. Kan inte släppa taget om vissa saker, även om det är småsaker såsom något jag råkat säga som lät korkat, betett mig på ett konstigt sätt eller fått någon kritik etc. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.